Vi är en liten
kennel belägen i Älta, Nacka. I kenneln finns
två Rhodesian Ridgebacktikar och en mopstik.
Vi lägger stor vikt vid att våra
valpar skall växa upp i en harmonisk miljö där de kan utvecklas till sociala, trygga och glada hundar.
Det viktigaste är att
hundarna får leva ett aktivt liv tillsammans med sin familj och att de
blir älskade för sin egen skull som den familjemedlem de är.
Mitt liv med
Rhodesian Ridgeback började i november 1975. Jag var klar
med min utbildning och nu skulle vi äntligen köpa hund.
Vi besökte Älvsjö-utställningen
för att tala med uppfödare till ett par raser som vi var
intresserade av. Rhodesian Ridgeback hade vi aldrig hört
talas om. Men där på utställningen såg vi för första gången
den ras som skulle bli vår...för alltid.
De hundar vi
hälsade på var båda tikarna Haibas Biskra och Acquaints
Bel-Amie och hanhunden Africanas Carry. Biskra och Carry
blev föräldrar till Amie och Bel-Amie mor till Berry.
Och nästa år,
i juni månad kom Amie till oss och fyra månader senare Berry.
Amie var en underbar hund. Mycket mån om sin integritet.
En ridgeback av den gamla typen. Trofast och mycket envis.
Hon blev sedemera Svensk och Norsk utställningschampionat.
Berry var en
underbar hund vänlig mot barn och vuxna och tikar (dock
inte mot hanhundar). Berry blev Internationell och Nordisk
utställningschampion.Vi tävlade också i lydnad och på appellplanen
kunde han platsliggning mellan hanhundar.
Att köpa två
så jämnåriga valpar kan tyckas djärvt, men det gick bra.
Både Amie och Berry växte upp till trevliga och vackra och
rastypiska hundar.
Berry gick i avel och blev far till 6 kullar. Däribland vår SUCH NUCH
Amie. Ur den kullen behöll vi Miranda som skulle vara vår dotter Pernillas hund.
Prästens Miranda
blev Internationell och Nordisk utställningchampion och
1981 års guldhund. (Allra första Guldhundslistan) Berry
blev BIR -vinnare på stora Stockholm 1980 för E.Hulme och
Miranda blev BIR- vinnare på stora Stockholm 1981 för H.Lehtinen.
En av sakerna
jag ångrat i mitt liv är att jag inte tog någon valpkull
efter Miranda. Men personliga skäl kom i vägen för detta.
För min man var
Amie och Berry de första hundar han levt med. Jag hade redan
som 1-åring blivit hundägare. Då fick jag i present av min
snälla pappa en lappspetsvalp som hette Sickan. Vi älskade
varandra och kröp tillsammans på golvet och åt till och
med ur samma matskål ibland(Sickans). Jag tror att om man
som barn levt så nära en hund så har man en speciell känsla
för hundar och jag är mycket tacksam för de år som Sickan
och jag fick tillsammans. Tyvärr gav mina föräldrar bort
henne till en familj på landet och det var min första stora
sorg. Jag grät mycket efter Sickan.
När jag var 10
år fick jag en liten pudel som hette Troll. Men tråkigt
nog för mig så blev han min mammas hund i första hand. Jag
kom bara på andra plats på hans favoritlista.
Idag består familjen
av Ulla-Britt, Leif och Rhodesian ridgebacktikarna
SVCH Djungelkattens Windflower to Priest (Winna), hennes dotter SVCH Prästens Lucia Light of Argos samt mopstiken Kingsize Fawn Zucchini Island.
Barnbarnen
kommer gärna och hälsar på, speciellt när det finns
en valpkull och utvalda klasskamrater får också komma eftersom det är viktigt att valpar redan från början får träffa och umgås med barn.
|
