Banner
Ulla-Britt med hunden måne

Mitt liv med Rhodesian Ridgeback började i november 1975. Jag var klar med min utbildning och nu skulle vi äntligen köpa hund. Vi besökte Älvsjö-utställningen för att tala med uppfödare till ett par raser som vi var intresserade av. Rhodesian Ridgeback hade vi aldrig hört talas om. Men där på utställningen såg vi för första gången den ras som skulle bli vår...för alltid.

De hundar vi hälsade på var båda tikarna Haibas Biskra och Acquaints Bel-Amie och hanhunden Africanas Carry. Biskra och Carry blev föräldrar till Amie. Bel-Amie parades med Launfal of Lyonesse, en hane importerad från Afrika, och de blev föräldrar till Berry. Och nästa år, i juni månad kom Amie till oss och fyra månader senare Berry.

Berrys internaionella championat

Amie var en underbar hund. Mycket mån om sin integritet. En ridgeback av den gamla typen. Trofast och mycket envis. Hon blev sedemera Svensk och Norsk utställningschampionat.

Berry var också en underbar hund. Han var vänlig mot barn och vuxna och tikar (dock inte mot hanhundar). Berry blev Internationell och Nordisk utställningschampion.Vi tävlade också i lydnad och på appellplanen kunde han platsliggning mellan hanhundar.

Att köpa två så jämnåriga valpar kan tyckas djärvt, men det gick bra. Både Amie och Berry växte upp till trevliga och vackra och rastypiska hundar.

Berry gick i avel och blev far till 6 kullar. Däribland vår SUCH NUCH Amie. Ur den kullen behöll vi Miranda som skulle vara vår dotter Pernillas hund.

Prästens Miranda blev Internationell och Nordisk utställningchampion och 1981 års guldhund. (Allra första Guldhundslistan) Berry blev BIR -vinnare på stora Stockholm 1980 för E.Hulme och Miranda blev BIR- vinnare på stora Stockholm 1981 för H.Lehtinen.

En av sakerna jag ångrat i mitt liv är att jag inte tog någon valpkull efter Miranda. Men personliga skäl kom i vägen för detta.

Mirandas internationella championat

För min man var Amie och Berry de första hundar han levt med. Jag hade redan som 1-åring blivit hundägare. Då fick jag i present av min snälla pappa en lappspetsvalp som hette Sickan. Vi älskade varandra och kröp tillsammans på golvet och åt till och med ur samma matskål ibland(Sickans). Jag tror att om man som barn levt så nära en hund så har man en speciell känsla för hundar och jag är mycket tacksam för de år som Sickan och jag fick tillsammans. Tyvärr gav mina föräldrar bort henne till en familj på landet och det var min första stora sorg. Jag grät mycket efter Sickan.

När jag var 10 år fick jag en liten pudel som hette Troll. Men tråkigt nog för mig så blev han min mammas hund i första hand. Jag kom bara på andra plats på hans favoritlista.

Idag består familjen av Ulla-Britt, Leif och Rhodesian ridgebacktiken Lucia samt de fem Mopstikarna Lisa, hennes två döttrar Atte och Misse, Kinni och Kinnis dotter Julie.